Logga in

Talet vid Botkyrka Kammarkörs 5-årsjubileum.

Det var en gång en dirigent, som tyckte så mycket om att dirigera. Det var det bästa hon visste och hon Elisabeth CD dirigerar skaladville så gärna ha en kör, som hon kunde få stå framför och slå och bestämma att nu skulle kören sjunga väldigt, väldigt svagt (ppp sa hon) och nu skulle den hålla ut ända tills hon bestämde att det var slut och där skulle man sätta s‑et på pausen, men där skulle det vara på sista 8‑delen. Och sopranerna skulle inte sjunga så starkt och kunde altarna vara lite högre på den sista tonen och tenorerna fick inte sega så där utan skulle lyssna på sopranerna. Basarna skulle bilda botten och ta rätt ton och hennes man, som var en riktig storsångare, skulle också få vara med, men då fick han inte sjunga så starkt.

Så där gick Elisabeth och tänkte och drömde. Och visst fanns det körer där Elisabeth bodde, med korister, som gärna ville göra allt för henne. Elisabeth var en sådan där person alla ville göra allt för, för att hon var en sådan fin människa – inte alls något rytande lejon, som man kanske kunde tro av vad jag nyss berättade. Men Elisabeth ville ju så gärna få dirigera Lidholm och Sandström och det förstod hon ju att hennes körer inte skulle klara av.

 

På den lilla platsen där Elisabeth och hennes man Bert-Allan bodde, strax söder om huvudstaden, i det lilla landet med de många körerna bodde det också människor som gick omkring och längtade efter att få sjunga Lidholm och Sandström. Och det i en kör med en dirigent, som skulle säga: håll nu ut pianopianissimot tills ni nästan kvävs, och tenorer, sopraner, basar och altar, gör som jag säger – fast hon skulle säga det på ett så fint och finurligt sätt att man nästan inte skulle märka att det var hon som bestämde.

Hon skulle naturligtvis starta en kör, som kunde sjunga Lidholm och Sandström!!

Nåväl! Ett par av de här körlängtande människorna var faktiskt vänner till Elisabeth och de sa ibland till henne:

– ”Du kan väl bilda en kör, som jag får vara med och sjunga i”.

Men tiden gick och ingenting hände. Men på den lilla platsen strax söder om huvudstaden i landet med de många körerna fanns en kulturnämnd. En kulturnämnd är någon slags inrättning, som delar ut pengar till kulturella personer. Problemet är väl bara att definiera vad som är kultur och vilka personer som är kulturella nog för att få kulturpris. Men det här året gick det bra för då tyckte kulturnämnden i kommunen Botkyrka där Elisabeth bodde, att just hon var den personen, som de sökte – den som jobbat mest kulturellt under året – Elisabeth kunde nämligen mycket annat än att dirigera.

 

 

Elisabeth blev så glad och först visste hon ju inte alls vad hon skulle göra med alla pengarna. Men så kom hon med ens på det! Hon skulle naturligtvis starta en kör, som kunde sjunga Lidholm och Sandström!! Sagt och gjort: Elisabeth konfererade med sina vänner och sedan satte hon en annons i tidningen. I annonsen stod det att sökanden skulle ha någon körvana och kunna läsa noter. Ett tänjbart begrepp skulle det visa sig – man kan ju faktiskt noter också om man vet att de kallas c, d, ... Annonsen var nog inte riktigt välformulerad kunde man förstå, för det var inte så många sökande som uppfyllde kraven. Elisabeth såg sin dröm om kören som kunde sjunga Lidholm och Sandström, försvinna i fjärran. Elisabeth och hennes vänner var nog lite besvikna.

Men som ordspråket säger: små sår och fattiga vänner ska man inte förakta. Varför inte plocka ihop en kör med hjälp av vänner och vänners bekanta? Och så blev det. Musiklärare, kyrkomusiker, Elisabeths man, avhoppade kyrkokörsmedlemmar, vännerna och en hel supermusikalisk familj blev körens stomme. Inte var den väl den välklingande, lättlärda kör som Elisabeth gått och drömt om, men den existerade och nu skulle hon äntligen få dirigera Sandström och Lidholm!

Gruppbild BKK stor

 

 

 

Men först skulle kören ha ett namn. Elisabeth fick finna sig i att bli nerröstad. Namnet blev Botkyrka Vokalensemble och förblev så ända tills en annan dirigent i kommunen Botkyrka, som också tyckte om att dirigera, startade St. Botvids Vokalensemble. Elisabeth, som var en fridsam person ville inte bråka. Namnet på hennes kör ändrades snabbt till Botkyrka Kammarkör. Tänk, att hon fick som hon ville, Elisabeth! Naturligtvis efter demokratisk omröstning, fattades bara annat!

När detta hände hade kören redan haft sin första vårkonsert – mycket lyckad och med stort bifall från publiken – och också gjort sin första utlandsresa; alla körer med självaktning reser utomlands. Resan gick till Åland, grannlandet i öster, över en helg. Sandström och Lidholm var vid tillfället inte klara för uppförande, men på repertoaren stod däremot Pizzetti och Poulenc. Strosandet i Pizzettis trädgård blev kanske lite väl planlöst ibland, men kören hittade så småningom fram till utgången. Kören visade sig vara en kör, som alla kunde trivas i och där alla kunde ha roligt. Ålandsresan blev en mycket lyckad resa; liksom de resor som kören kom att göra senare.

Men det hände att kören sa: ”Es ist genug” till slut, för visst är det fint med ppp, men ack, så jobbigt!

Styrelse och stadgar hade kören nu skaffat sig. En styrelse behövs som ansöker om kommunens generösa kulturbidragspengar bl.a. och stadgarna ska tala om vad körens mål är. Så här stod det i §1:

Botkyrka vokalensemble/kammarkör är en ideell förening vars målsättning är:

  • att genom konsertframträdanden främja och sprida kunskap om körmusik av hög kvalitet ifrån skilda epoker
  • att för Botkyrkaborna presentera såväl de traditionella körverken som musik av mer okänt slag (det är där som Lidholm och Sandström kommer in)
  • föreningens mål uppnås genom att vid regelbundna repetitioner arbeta för en ständig förkovran och höjning av den musikaliska kvalitén på framförandena.

Repetitioner hade kören till en början varannan vecka eller 3 ggr/mån. Schemat blev lite vacklande när kyrkomusikerna skulle spela på bröllop och dop och det var faktiskt ett av körens problem till en början. Och Elisabeth övade och övade. Hennes envishet och energi visste inga gränser. Hennes finurlighet när det gällde att på ett fint sätt komma åt att slipa av vassa kanter var otrolig. Men det hände att kören sa: ”Es ist genug” till slut, för visst ar det fint med ppp, men ack, så jobbigt!

 

 

Ja, kören sjöng på allt vad den orkade. Den tyckte det var roligt att ha Elisabeth som dirigent. Den medverkade i Schützprogram i huvudstaden, hjälpte Botkyrka Brassensemble att fira sina 10 år (Spefågel – Snuggla och Trask-sånger samt Brahms Zigeunerlieder). Kören framförde Mozarts Requiem tillsammans med Botkyrka Musiksällskap och Essinge Kyrkokör. Så småningom kom också Bachs Juloratorium in i bilden. Och den gjorde blandade profana och sakrala program alltifrån Lars Gullin (lite jazzigare med Hans, saxofonisten) till Benjamin Brittens Rejoice in the Lamb och a Ceremony in Carols. Och kören reste iväg på nya turnéer. Grannländerna i söder och väster gavs förstås också konsert. Då fick kören sin första recension, en recension som vimlade av superlativer.

Nytt grepp var ett temaprogram: Musik på Södertörn. Och äntligen fick Elisabeth dirigera sina kära Lidholm och Sandström! Lokaltidningen intervjuade och skrev och publiken sa: "en duktig kör som har en skicklig dirigent. Vacker körklang!"

En dag hände det något förfärligt. Elisabeths man blev allvarligt sjuk till Elisabeths och körens stora sorg.

Största problemet var som vanligt: Vad ska kören ha på sig? Vid debutkonserten fick det bli en chockrosa, blank scarf + svart-vitt till damerna. Herrarna i mörkt. En jul var det röda sammetsband + svart-vitt. Den rosa blusen + svart långkjol var inte så snabbt beslutad trots demokratiska former (eller just därför?) och den sist tillkomna röda klänningen ännu svårare att få beslut på. I bakgrunden slokade herrarnas flugor. Men om man undantar klädseln så gick det annars bra för körmedlemmarna att samarbeta och då i synnerhet så snart de blev tal om fester. Kanske längst bestående i körens minne – altfesten i Norge – trångt, obekvämt men en härlig samvaro.

 

 

En dag hände det något förfärligt. Elisabeths man blev allvarligt sjuk till Elisabeths och körens stora sorg. Alla hoppades i det längsta att han skulle bli frisk igen och kunna vara solist i kören, som han brukade, men det blev inte så. Bert-Allan dog ett år senare. Den våren och det året prövades körens styrka och sammanhållning. Elisabeth försökte till en början dela sin tid mellan sin man och kören, en omänsklig uppgift. Men i kören fanns Kristina, också hon med ledartalang.

Hon blev körens vicedirigent och dirigerade vårens konsert med den äran. Och körens sammanhållning fungerade även nästa vår när Elisabeth måste ta tjänstledigt för att sköta sin egen hälsa. Lars – en av kyrkomusikerna som var med när kören startade – följde med på körens turné till staden Göteborg, en resa vars strapatser sent ska glömmas!

Så en dag till körens stora glädje var Elisabeth tillbaka igen, som det verkade glad och med nya ambitioner för sin kör. Och snipp, snapp, snut, så långt är sagan slut och ”Es ist genug“.

Att det här är en sannsaga har säkert inte undgått någon. Den handlar som alla förstått om Botkyrka Kammarkör som i år firar (fast egentligen var det i våras) att det är 5 år sedan Elisabeth startade kören. Det har varit en fantastisk tid, rik på både musikaliska upplevelser och annat som berikar en människas liv och jag har haft förmånen att få vara med från början. Jag hoppas att sagan som kören ska ha en lyckosam fortsättning och jag tackar på körens vägnar för den här härliga tiden. En skål för Elisabeth och för Botkyrka Kammarkör!

 

Solbritt Wejde